Ser du mig…?

Hon var smutsig. Kläderna hade aldrig tvättats, och själv hade hon inte duschat på flera veckor. I hennes uttryckslösa ansikte fanns det till det yttre inget som avslöjade hennes känslor. Hon var mager och svag. Det var länge sen hon ätit en måltid mat. Människorna runt henne undvek att möta hennes blick för att slippa konfronteras med sitt eget samvete.

Gud ser annorlunda på människor. Foto: Andy

-Har du lite pengar till mig? frågade hon de som skyndade sig förbi henne.
-Jag är så hungrig!

En medelålders man stannade och betraktade henne från topp till tå under några sekunder. Skulle han ge henne en slant kanske?

-Jävla narkoman, sa han föraktfullt.
-Försvinn härifrån. Gå inte runt här och plåga oss anständiga människor. Sluta knarka och skaffa dig ett jobb istället, fräste han innan han skyndade vidare.

Hon var van att människor såg ned på henne, men som regel var det få som var så direkt otrevliga som den här mannen. Hennes härjade ansikte avslöjade inte hur sårad hon blev över att bli förnedrad inför andra. Hon gick sakta vidare mot parken. Där var hon i alla fall bland vänner. På väg dit hittade hon ett gammalt bröd som någon slängt ifrån sig. Av rädsla för att bli sedd gömde hon det under jackan. Solen sken, det var egentligen en fantastisk dag. Det var bara det att det inte fanns några fantastiska dagar för henne. Livet var bara en transportetapp till döden för en narkoman. Det handlade bara om att överleva dagen, att få den dagliga dosen så att nerverna lugnade sig. Då kunde man säga att det var härligt, men det var ju aldrig det. Det var ett helvete helt enkelt.

Utanför en av stans kyrkor mötte hon en familj på väg till gudstjänst som hon trodde skulle förbarma sig över henne. De verkade rädda när hon frågade om en slant. ”- Följ hellre med oss in i kyrkan istället,” ursäktade de sig.” Vad skulle hon göra där? Hon var ju smutsig och luktade illa, och i tillägg var hon så hungrig att hon nästan spydde. Hon hade förståelse för att familjen var rädda för henne som hon såg ut, men hon ville ju aldrig tänka tanken på att skada någon. Hon var bara desperat.

”Finns det verkligen ingen kärlek i den här världen”, tänkte hon förtvivlat i det hon gömde ansiktet mellan händerna medan tårarna pressade på. Hon var oönskad i samhället, föraktad och hånad, en som alla låtsades inte fanns. De kristna ville att hon skulle komma till kyrkan för att bli en bättre människa, folk på stan ville ha henne bort från gatorna så att ingen såg henne, de kommunala myndigheterna skickade henne till socialen och i bästa fall kunde hon få metadonbehandling. Nåja, de kristna var ju snälla människor, för ofta fick hon soppa från några gatuevangelister på fredagkvällarna. Det hon längtade mest av allt var någon som kunde se henne som den människa hon egentligen var, som kunde älska henne och hjälpa henne bort från skiten. Fanns det inga sådana människor?

Hon ville verkligen bort från livet på gatan, men hur skulle hon klara det när hennes kropp var så beroende av de dagliga doserna av heroin? Förstod någon egentligen hur förnedrande det var för henne att sälja kroppen sin för att få pengar till sina behov?

Hon orkade inte tänka på hur samhället i sin strävan efter det perfekta yttre lagstiftade som de gjorde, men hon visste att det var få politiker som kände till hur livet i hennes brutala värld var. På vägen till parken gick hon förbi ån som rann genom staden. Hon stannade en minut på bron för att se på vattnet som flöt i strida strömmar och påmindes under några sekunder om sin lyckliga barndom. Uppväxten var trygg och lugn. Hon älskade sin familj och de älskade henne. Det var i tonåren det gick snett. Hon flyttade in till stan för att plugga till sjuksköterska, men hamnade fort i fel sällskap. Den ena festen efter den andra förde snabbt till experimenterande med droger, och när hon satte sin första injektion var det kört.


Foto: Andy

Det var många tankar som snurrade i hennes huvud denna söndag förmiddag. Väl framme vid parken gick hon bort till det träd hon ofta satt under när hon skulle ta sin dos heroin. I parken var det mest narkomaner, så det var ingen som kom bort och skrek åt henne att försvinna. Här fick hon vara ifred för omvärlden. Hon tog fram heroinet, skeden och det andra hon behövde. Hon visste att dosen hon nu blandade var för stor för hennes lilla kropp, men idag ville hon glömma alla problem och onda känslor hon bar på. Att hon på vägen hit blivit utskälld, inte lyckats tigga pengar till mat, människor som undvek henne gjorde inte saken bättre. Hon vek upp ärmen på den slitna tröjan, stramade överarmen så att blodådrorna framträdde och förde försiktigt nålspetsen in under huden. Sakta fylldes hennes ådror med heroin, och när sprutan var tom lutade hon sig mot trädstammen och slappnade av. Hon blundade under några sekunder, men avbröts plötsligt av en ung mans röst.

-Får jag sätta mig ned här? frågade han.
-Öh… Ja visst, svarade hon lite förfjamsat. Hon såg på den unge mannen och la märke till hans varma leende och de mjuka ögonen. Hans röst var mild och runt halsen såg hon ett kors, och hon tänkte att mannen var en kristen.

-Ska inte du vara i kyrkan vid den här tiden på en söndag? sa hon lågmält. Hon kände att heroinet började verka i kroppen, så därför var hon en aning slö när hon talade.

-Jag är där nu, sa han.
-Det är här jag vill vara, för min Herre och frälsare var alltid ute och hjälpte de som behövde honom. Jag är här för att säga att det finns en som älskar dig som den du är. Du är värdefull. Jesus gav sitt liv för oss syndare, så det är naturligt för mig att ge av den kärlek jag fått när jag blev frälst.

Hon trodde inte sina öron. Var detta kontrasternas dag? Först hade hon mött hat och förakt, och så kommer det en man som säger att hon är älskad just precis som den smutsiga narkoman hon är. Tårarna trillade återigen nedför hennes kinder i det hon frågade den unge mannen om han ville hjälpa henne. Han berättade att han ville göra det han kunde för att hon skulle få ett bättre liv, för det var just det som hände med honom när han mötte Jesus. Han kunde köra henne till ett rehablilteringscenter där hon skulle få den hjälp hon behövde. Detta ville hon , men skulle hon klara det? Men hon ville gärna träffa den där Jesus som tydligen älskade henne.

-Jesus… sa hon medan hon kände hur kroppen blev svagare.
-Älskar du verkligen mig?

-Jag har tagit en överdos, viskade hon till den unge mannen som satt framför henne.
– Hjälp mig snälla du…

Mannen framför henne tog genast upp en mobiltelefon och ringde efter en ambulans. Han såg hur döden kämpade en kamp med den unga kvinnan framför sig, och han bad att Jesus skulle beskydda henne så att hon skulle överleva. När ambulansen ankom var den unga kvinnan nästan medvetslös. I det hon bars in i ambulansen såg han ett leende på hennes läppar.

-Tack, viskade hon.
-Jag ser Jesus nu. Han står framför mig. Tack…



Foto: Andy

P.s Om någon undrar varför jag har med en svordom så är det för att återspegla verkligheten, och den censureras inte. Ofta är den mycket värre. Jag använder vanligtvis aldrig svordomar, men bestämde mig att detta fick vara ett undantag. Jag ber om ursäkt om någon känner sig stött för detta. D.s

Dagen skriver om de hemlösa och utstötta i en artikel.

Annonser
av andyglandberger Postat i Andy

28 kommentarer på “Ser du mig…?

  1. En fin berättelse som speglar både ondskans ansikte och godhetens . Mannen som hånade henne är ondskans och oförståendets ansikte. Medan den kristne mannen är godhetens och förståelsens ansikte. Man blir nyfiken på hur det gick sedan för flickan.

  2. Det här var en fantastisk berättelse, kände verkligen Guds nöd och kärlek för människor när jag läste texten. Vi behöver nå ut till människorna som ingen annan ser med nådens evangelium =)

  3. Instämmer med ovanstående: En helt fantastisk berättelse! Det jobbiga är ju dock att jag själv allt som oftast är den som går förbi och tittar åt andra hållet, även om jag försöker undvika att vara direkt elak. Låtsas att inte se, istället för att gå fram och vara som den vänlige mannen.

    Och oroa dig inte för svordommen, den passade helt naturligt in där. Blev faktiskt tvungen att kolla en extra gång för att upptäcka den. Inte för att jag tycker bättre om svordomar än vad jag uppfattar att du gör, men alla är vi väl vana vid hur det kan låta ibland från människor som inte bryr sig…

  4. Tanken med texten är att få oss att reflektera över hur vi ser på samhällets utstötta. När jag var i tonåren jobbade jag under en period på McDonalds i Uppsala. En dag kom det in en uteliggare i 50 årsåldern. Hans kläder var som trasor, han var så smutsig som om han inte hade tvättat sig på flera år, kroppen hans var bara skinn och ben, och han stank både av kroppslukt och alkohol. Han viskade följande till mig:

    ”- Kan jag få något att äta? Jag är så hungrig.”Då jag var ensam i kassan denna förmiddagen gjorde jag något man absolut inte fick göra. Jag gav honom den största hamburgaren vi hade och bad honom gå ut från restauranten. Hans ögon lyste upp under några sekunder i det han uttryckte sin tacksamhet för det jag just gjort.

    I Bergen där jag bor, finns det relativt många av de som defineras som ”samhällets utstötta”. De gångerna jag är i stan ser jag de, men hur mycket bryr vi oss egentligen? Det var tanken med texten. Vi ser dem, men SER vi dem egentligen?

  5. Tack för ett bra inlägg Andy.

    Där Jesus är vill jag också vara . VAR är Jesus? Jo, hos människor som har en förkrossad ande och bedrövat hjärta, de utstötta, socialt utslagna etc.

    Guds välsignelse
    göran

  6. Andy, Tack för en fin berättelse, utan den vanliga tillrättalagda och stereotypa ”happy-enden”. Du låter oss tänka själva!

  7. Här får vi ett jättebra exempel på hur vi kristna kan göra en gudstjänst genom att hjälpa våra medmänniskor, i stället för att sitta innanför våra kyrkväggar och värma bänkarna.

  8. Väldigt rannsakande och stark berättelse, Andy…man blir alldeles tagen.

    Den är bara så sann, för det är just så många av oss har handlat och tänkt. Jag har gjort det , det måste jag erkänna, att jag gått förbi nästan i rädsla över att de ska tilltala mig….
    Och ändå säger och varnar Gud oss gång på gång om att vi ska bry oss om främlingen, den faderlöse och änkan. Numera ger jag tom. en slant till gatumusikanter…något jag aldrig gjorde förut…medan jag ”värmde kyrkbänkarna…” som någon sa. 😉
    Tack Andy för påminnelsen !

  9. Tack för tankeställaren. Bra att kunna yttra sig om den svåra frågan.

    Många ggr har jag gjort som andra och tänkt tanken som jag tror många tänkt nämligen: ”ger jag en slant så går den ju inte till mat utan till mer heroïn eller alkohol”.

    Jag har tänkt över det och kommit fram till slutsatsen att det är bättre att vi accepterar att pengarna används till ”fel” ändamål. Ett vänligt bemötande, ett vänligt leende, en vänlig röst har dock så mycket mer betydelse att man får acceptera att det blir så.

    Ännu bättre är ju om man befinner sig i närheten av ett ställe där man kan köpa lite mat åt honom/henne. Ett vänligt bemötande utan att man intar en översittarattityd – mycket lätthänt!! – är hur eller hur det viktigaste, anser jag.

    Sen är det oftast så att vi är dåligt informerade om vilka hjälpinsatser det finns att tillgå på platsen där man befinner sig.
    Man kan dessutom se till att får den kunskap genom att kolla upp såna saker. Reagera gärna om ni har synpunkter!

  10. Talande berättelse! Detta är värt att debatteras! -Hur lever jag mitt liv!? Vem är min nästa? Hur bekväma har vi rätt att vara? Jag har långt kvar till målet men vill börja ta små kanske obetydliga steg men ändå steg- att börja se o bry mig om dem som är lite utanför o förkastade av samhället, de lite ”jobbiga”(kanske i min närhet)
    Gud hjälp mig!

  11. ”Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var naken och ni klädde mig. Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig” (Matt. 25).

  12. Ulrica:
    Vi borde faktiskt tårka tårarna, inte bara våra, men också de utslagnas.

    Garan:
    Vi behöver kliva ut ur vår bekvämliga värld och leva ut Jesu budskap. Det gäller lika mycket mig! Tack för din kommentar!

    Maggan
    Bra att du förstod vad som var poängen på slutet! Tanken var att läsarna själva skulle reflektera över texten!

    Robert:
    Låt oss aldrig gå tom för olja och låt oss också börja förvalta vårt pund bättre än det många av oss gör. Jesu ord här är mycket viktigt!

    A Maria E:
    Exakt! Detta är absolut att tjäna Gud! Församlingen är du och jag, och istället för att förvänta att syndarna och de behövande ska komma till kyrkan/församlingen behöver vi – församlingen gå ut till dem! Livets Ord lär ha ett bra arbete på det här området. Kanske jag kan besöka LO för att se på detta när jag kommer till Sverige nästa gång. Det är väl Janne Blom som ansvarar för det?

    Elisabeth:
    Vad bra att historien rörde vid ditt hjärta! Låt det leda till något mer! 🙂

    Theodor:
    Jättebra skrivet! Jag har också tänkt som dig när de kommer och tigger – ”pengarna går bara till knark ändå…”. Men vad är bäst: Att inte ge något som helst och bara ignorera dem, eller ge dem en slant även om det används fel?

    Det bästa är om man kan ge dem exempelvis en kasse mat, som du är inne på, men låt oss i alla fall inte ignorera och låtsas som problemet inte existerar! Dela gärna med dig om du har flera tankar om detta!

    Tiger:
    Jag tackar och bockar, men låt essensen i historein göra något med dig och ditt hjärta! Börja bry dig i människorna runt dig! 🙂

    Camilla:
    Välkommen som kommentator på Aletheia! Här kan debatterna vara både stormfulla och djupa, men majoriteten av de som skriver hos oss är fina och uppriktiga människor. Du skriver att du själv tänker ta små steg för att göra vardagen bättre för de utslagna. Kan du inte berätta lite mer om hur du tänker. Hur kan vi som vanliga kristna bidra, och hur fungerar det i din församling, om du är med i någon då?

    “Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var naken och ni klädde mig. Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig” (Matt. 25).

    Detta bibelord tycker jag vi ska begrunda under den kommande veckan, för här har vi evangeliet i ett nötskal. Detta behöver vi höra mer om och låta budskapet växa i våra hjärtan.

    Bless allihopa!

  13. I sista församligen jag var verksam i utanför Los Angeles tog vi ofta in hemlösa och ”placerade” dem i olika församlingsmedlemmars hem.

    Vi hade alltid någon f.d. amfetaminmissbrukare eller hemlös boende i vårt hem. (innan vi hade barn).

    Den pastor jag biträdde var f.d. heroinmissbrukare (18 år) och full av tatueringar precis som Bentley fast gjorda innan han blev frälst…

    En ”kul” historia utspelade sig i södra Arizona som är full av uteliggare m.m.

    Påväg till kyrkan en sön f.m. körde jag och min fru förbi en man i trasor som föste en gammal kundvagn framför sig längs med gatan.

    Vi var sena till gudstjänsten där jag skulle medverka i lovsången så vi gasade på och jag tittade på frun och sade:

    – Om killen är kvar på väg hem om ett par timmar plockar vi upp honom och köper en ordentlig lunch.

    Jo, han var kvar där längst vägen till kyrkan. Jag stannade och frågade om vi kunde bjuda på ett ordentligt mål mat. Vi körde till närmsta Mc Donalds men, fick genast veta att han inte gillade MC Donalds. Hmmm, det var en kräsen uteliggare.

    Nåväl, vi körde vidare till en lite finare resturang. Köpte en stor lunch med extra tillbehör och han började genast äta.

    Under måltiden frågade jag vad han gjorde i staden Yuma.

    – Jag har eftersent min pension hit och väntar på en check.

    – Det måste vara en liten pension och svårt att leva på, sade jag frågandes.

    – Nej då, svarade mannen. Jag har spenderat 30 år i amerikanska marinen och har en pension på XXXXX dollars.

    Innan vi ätit upp konstaterade jag och min fru att mannen vi bjöd på lunch hade ungefär dubbla inkomsten vi som nygifta i Arizona hade.

    Kune inte låta bli att försiktigt påpeka att;

    – Kanske det är du som borde bjudit oss på lunch 🙂

    Skenet KAN bedra.

    Jag har inte gått i konkurs efter denna utsvävning men, ser tillbaka på händelsen med ett leende på läpparna….

    mvh
    D

  14. Guds hjärta! Åh…det är därför vi lever!
    Ett tips till alla, gå igenom evangelierna och läs igenom alla ställen där Jesus SÅG någon. Det står väldigt tydligt. Han SÅG mig när jag 16år gammal gick med självmordstankar….wow vilken frälsare vi har!!

  15. Andreas! Så du har saknat mina inlägg…sorry, men jag läser de flesta i alla fall!

    Jag tror mycket av detta handlar om min attityd mot de jag har runt omkring mig. De små sakerna, de småjobbiga människorna, de annorlunda- kanske i vår egen församling. Kan man börja där med att ex sitta o fika efter mötet med ngn du har förutfattade meningar om och som är lite annorlunda mot dina vanliga vänner! Ett litet steg , men kanske så otroligt betydelsefullt för dessa människor med andra problem än dina egna. Att sen förbarma sig över uteliggaren blir då inte så krystat när man känner att det är naturligt i det lilla!

    En kvinna i vår församling kom fram till mig efter ett möte med en sårad uppsyn och undrade om jag hade någonting emot henne eftersom jag bara hälsat på hennes väninna en gång och inte henne! Jag blev fullständigt paff eftersom jag kom ihåg att jag vid detta tillfälle inte kom ihåg hennes namn och struntade i att hälsa på henne. Det värsta var att hon var en sån som jag inte skulle sitta o fika med utan nöja mig med att nonchalera. Jag gjorde såklart upp detta med henne, fick mig en tankeställare om att vi är olika men måste behandlas med respekt och såg alltid till att bekräfta henne och en del andra extra efter detta. Hon dog i cancer ganska snart och jag fick veta att denna kvinna var en otroligt smart, varm, och duktig på alla sätt! (För mig hade hon varit för annorlunda)Hon som inte ens var värdig att sitta vid mitt fikabord!!!! Jag skäms så fruktansvärt men är så glad att jag fick göra upp det med mig själv o henne! Vi kan börja någonstans!

    Långt inlägg men eftersom jag inte skriver så ofta får ni ha överseende!
    I församlingen har vi kontakt med Ria och hjälper till där med några helger/år men även lite kontakt med LP-stiftelsen!

  16. Andy:
    Om jag inte uppfattat det hela fel så var det en privatperson eller dennes cellgrupp som drog igång arbetet med att dela ut kläder och mat till hemlösa på Vaksala torg i Uppsala. Om det numera går under Jan Bloms ansvar vet jag inte.

  17. Varför ska vi kasta bort våra liv på synd och villfarelse och i att rota i felacktigheter . När vi kan tro på Jesus och gå ut och vinna världen för Jesus och göra nåt för dom allra minsta ???

  18. Gud vill välsigna oss och sammarbeta med oss – Han vill låta sin förvandlande kraft flöda inom oss och ut till våra medmänniskor vi möter i vår vardag.
    Detta är vad vi alla människor behöver. Vi behöver alla Jesus – låt oss be att Guds kärlekseld drabbar varje människas hjärtan – för vi behöver verklig glädje, sann glädje, himmelsk glädje. Guds glädje skall bryta fram.

    När Jesus kommer. då skall Guds rike, glädjen bryta ut i all sin kraft. Men tills dess älskar vi varandra, plåstrar om de trasiga och sargade och förbinder såren i Jesus namn.

    Vi känner alla till berättelsen om den barmhärtige samariten, hur han visade medlidande över mannen som hade blivit överfallen och lämnad ensam vid vägkanten. Hur han tog hand om honom och tog honom till ett härbärge, och sa till värden att sköta om honom och lämnade två denarer. Kostar det mer skall jag betala när jag kommer tillbaka.

    Jesus säger till oss: ”Gå du och gör som dennna man”, ta hand om de sargade, plåstra om och ta dem till ett härbärge (till våra hem, kyrkan) och när jag kommer tillbaka har jag lön med mig. LUKAS 10:30-37.

    Mvh
    göran

  19. I den staden jag bor, har jag genom mitt jobb sett en av de högsta soc-cheferna agera precis som gubben som svor åt henne i berättelsen. Därtill gjorde hon människan hemlös för att hon blev sur på honom.

    Ingen bryr sig egentligen om hur det går för dem. Inte myndigheterna, och definitivt inte kyrkan. För annars skulle ju jag åtminstone en dag av de dryga två år som jag jobbade på akutboendet, ha sett någon kristen där.

  20. John:
    Detta är egentligen ett större problem än vad vi kanske vill erkänna! Jag var i stan här i Bergen i fredags kväll, och det smärtar att se alla de unga narkomana människorna. Det du berättar här ovan är ju groteskt, på gränsen till kriminellt!

    Visst kan vi utgöra en skillnad i en narkomans/utstött/hemlös´ dystra och mörka vardag…!

    Alla
    Kan någon komma med en del enkla men konkreta förslag som vi kristna kan göra för människor i nöd som finns i vår närmiljö?
    Skriv några rader!

  21. Det är svårt men ibland kanske man kan se om någon har t.ex. en trasig jacka. Då kan man fråga om han eller hon vill ha en jacka som man kanske inte behöver. En annan gång kanske du möter någon på bussen med trasiga skor. Det är svårare för storlekarna måste ju passa. Sedan kanske du ser en mamma med jättemånga barn som inte fixar att hålla reda på alla. Gå ett stycke på vägen med henne så att hon kommer hem med både barn och sitt förstånd i behåll. Slutligen kanske du vill göra mera – då kan man ju engagera sig i någon organisation eller ge pengar.

    Jag tillhör de överskuldsatta. Ensamstående mamma. Du får öva på mig om du vill.

  22. Helena:
    Bra om det berör! Det var någon som i ett mail frågade om historien var självupplevd eller fiktiv. Den är fiktiv, men bygger på reflektioner över det jag sett och tänkt på under många år.

    Efter att jag skrev detta har jag tänkt väldigt mycket över på vilket sätt jag kan utgöra en skillnad i dessa personers liv…

Kommentarer inaktiverade.